|
If anything can go wrong, it will | Onsdag 2007-05-30 | 21:59
Det senaste dygnet har varit fullt med oönskade överraskningar, intensivt och utan möjlighet till paus. Läs om ni orkar.
Igår jobbade jag från kl. 7 till kl. 16.30 då jag blev hämtad av Andreas. Kom hem med en förskräcklig huvudvärk så jag var tvungen att vila en stund trots att jag egentligen inte hade tid. Hann precis göra mig iordning till kl. 18.20 då jag blev hämtad av Camilla för "tackmiddag" på restaurang Qvarnen med några arbetskamrater. Drack ett glas mousserande lingonvin, åt Grillad Hälleflundra och en utsökt Chokladtårta med hallonsås och det mycket trevliga kalaset gick på 450:-
Vid 22-tiden ville jag börja dra mig hemåt eftersom jag skulle börja kl. 6 morgonen efter (idag alltså). Vi kom därifrån strax efter 23 och innan jag var hemma och hade tagit en kortis med Kiwi (som hade vart ensam sen kl. 21 då A åkte hemifrån för att jobba natt) hade kl. blivit nästan 24. Först då slog det mig att min cykel var kvar på jobbet. Ringde A för att försäkra mig om att han inte hade tagit bilen till jobbet (vilket han sällan gör) och till min förtvivlan visar det sig att han just denna dag har gjort det. Hur ska jag nu ta mig till jobbet? Jag börjar precis samtidigt som Andreas slutar och cykeln är inte heller hemma. Detta resulterar i att min redan då förlorade nattsömn förkortas med ytterligare 40 min pga att jag måste promenera till jobbet vid 05.15-tiden.
Irritationen över vetskapen om hur trött jag kommer att vara imorgon bubblar i kroppen, så jag ger blanka fan i att borsta tänderna och tvätta bort sminket. Detta gör mig ännu mer irriterad där jag ligger i sängen och känner mig alldeles förskräckligt ofräsch, men tillslut lyckas jag ändå somna.
Idag vaknade jag upp trött och sunkig kl. 05 med idén om att jag skulle kunna låna mammas cykel till jobbet om jag bara kunde lämna tillbaks den innan 7.30 då hon själv behövde den till jobbet. Går dit i hopp om att den ska stå olåst på sin vanliga plats, som den lyckligtvis gör och jag tar den utan hennes vetskap och cyklar vidare mot jobbet.
Kl. 6.10 hämtar Andreas mammas cykel med bilen och kör hem den till henne igen.
När jag är på jobbet kommer jag på att jag glömt att göra matsäck inför dagens cykelutflykt till Nyköping med eleverna. Ingen affär kommer att öppna innan vi beger oss iväg, hur ska jag överleva dagen? Jag brer en smörgås och stoppar ner en laktorfri youghurt (som visar sig smaka skit så efter en sked slänger jag den) i min ryggsäck.
När det är dags att åka iväg på utflykten går jag ut till cykelstället där jag upptäcker att min cykel är borta, försvunnden, stulen! Jag hinner inte reflektera över detta utan lånar Åsas cykel. Eftersom Åsa (till stor skillnad från mig) är långbent borde jag ha lånat någon annans cykel, för jag får cykla stående hela vägen in till Nyköping.
När vi på eftermidagen kommer tillbaks till skolan möts jag av en elev som berättar när, vart och av vem min cykel blev stulen. Han och några till såg den där tjejen i 9:an cykla iväg på den igår kväll. Oxelösund är litet och med lite hjälp vet jag snart allt om henne och hennes familj. Jag och en arbetskamrat traskar hem till dem, men varken min cykel eller någon i familjen syns till så vi åker vidare till hennes skola där vi tillslut hittar min cykel. Vi försöker med hjälp av skolpersonalen få tag på flickan, men hon finns inte på plats i sin lektionssal så jag ringer till polisen. Berättar hela historien och ställer frågan; "Får jag ta tillbaks min cykel?" Efter ett par vidarekopplingar och lite väntan får jag till svar att jag kan ta den och att en polis kommer att ringa till mig under dagen ang. anmälan.
Kl. är nu 14.30. Jag har slutat för 30 minuter sen och ska vara hos min frissör i Nyköping om en kvart. Jag ringer henne och talar om att jag kommer att bli lite sen vilket hon som tur är uppskattar eftersom hon också var sen.
Efter en halvtimme är jag på plats och intar stolen med en djup suck.
Som vanligt är jag där för några slingor och minimal men nödvändig toppning. Under värkningstiden kliver en mamma med en hysterisk son på 2 1/2 år in genom dörren. Han gråter, skriker, sprattlar och försöker komma ur frisörstolen under hela proseduren. Saliven och snoret täcker hela ansiktet och han är genomsvett. Mitt i allt ringer min telefon. "Jag måste svara" säger jag, "det är nog polisen". För att överhuvudtaget kunna höra vem det är måste jag gå och stänga in mig på en toalett en bra bit ifrån den där hysteriske pojken.
Jag berättade precis som det var och han undrade om jag ville göra en anmälan. Eftersom jag vet vem och hur familjen är finns det både för- och nackdelar med en anmälan. Jag sa att jag skulle fundera och återkomma imorgon.
Efter telefonsamlal och frisörbesök tog jag en sväng förbi Glasögonmagasinet och Synsam för att förhoppningsvis hitta några glasögonbågar att låna hem. Jag vill ha ett par nya tuffa och mer odiskreta glasögon. De ska vara matt svarta i metall och skalmen ska vara bred, tunn och avsmalnande. Modellen ska vara fyrkantig men inte för hård.
Det fanns inte ett enda par sånna. Eller jo, det fanns det, men inte några i min storlek. Jag har alldeles för smalt ansikte för de flesta bågar. Lånade i alla fall hem tre par.
På väg därifrån mötte jag killen jag skrev om för ett tag sen, den där dryga killen i 8:an som sparkade ner alla cyklar han passerade. Jag hade inte behövt se den idioten just idag.
Kom hem 18.30. Åt mat, pratade i telefonen och fick besök av Sara L som ville låna en svart finkavaj. Hon tog dessutom med sin en svart kavajjacka härifrån som jag inte längre kan ha.
Det har varit en speciell dag och jag är helt slut. Börjar kl. 6 imorgon igen och har planerat att åka till IKEA på eftermiddagen. Just nu känner jag bara för att åka hem och andas.
|