|
Erkännandet | Söndag 2006-12-17 | 18:30
Idag har jag varit ett åskmoln, jag har varit så arg att jag för allas trevnad lät bli att blogga. Jag var på väg, var i behova att skriva av mig, men alla känslor kokade över så jag tog mitt förnuft till fånga och lät bli.
Här hemma har det fortfarande inte adventspyntat. Det är faktiskt sant och ja, jag skäms verkligen. Jag måste vara den sista personen i hela landet som inte har gjort det. Jag av alla människor, jag som älskar sånt. Anledningarna har varit brist på hjälp och tid. Andreas och jag har jobbat om varandra och när vi väl vart lediga tillsammans har alltid något annat dykt upp.
Igår, när han vaknade efter sitt nattskift, påpekade jag att vi behövde göra det. Han svarade att han inte orkade.
Idag, när han vaknade efter sitt nattskift, påpekade jag igen att vi behövde göra det. Han svarade att han var hungrig och skulle äta mat först.
Medan jag väntade så började jag kolla på OC... Jag hann se två avsnitt, dvs nästan två timmar, utan att få någon respons. Jag gick in till kontoret och frågade om vi skulle pynta varpå han svarade "snart". Efter 30 min ställde jag samma fråga och han svarade med samma svar. Då frågade jag "när är snart?" och han sa "om en liten stund". Efter ytterligare 15 min lessnade jag på att vänta.
Jag hämtade källarnyckeln och gick ner i källaren (som ligger på gaveln i grannhuset). Jag vet inte varför, men jag tycker alltid att det är lite läskigt där nere och brukar försöka undvika att gå dit själv. Tankar dyker upp och jag inbillar mig saker. Jag är mer rädd för tanken att hitta någon som hängt sig än att stöta på en väldtäcktsman.
Väl framme vid vårat förråd får jag stuva bland tunga flyttkartonger, lådor, resväskor, en säng, snowboard, wakeboard och mycket annat innan jag får fram de fyra stora julkartongerna. Jag inser att jag kommer att behöva gå upp och ner mellan lägenheten och källaren minst tre gånger.
De tunga kartongerna skär in i händerna, skoskavet från igår ger sig mer och mer tillkänna, huvudvärken spränger och jag känner att mensvärken börjar smyga sig på. Jag känner att irritationen börjar växa. Jag skyndar, håller på att tappa, får gå tillbaks och tänka om för att inte behöva gå ytterligare en gång. Det är tungt, jag svettas och min ilska får mig att se mer rött än grannens julgardiner.
Just då, när jag kommer med den sista kartongen, möter Andreas mig och frågar om jag behöver hjälp. Om jag behöver hjälp? Nu? När jag redan är klar. Jag svarar bara med ett nej. Han frågar om jag är på dåligt humör och givetvis är jag det. Jag är sur för att jag har fått vänta på honom i tre timmar, att jag fick bära allt själv och att han kommer försent. Han kunde väl lika gärna låtit bli. Jag svarar att jag är arg men inte på honom. Han envisas och min ilska kokar över likt ett vulkanutbrott.
Vi blev osams.
Jag gick ut och gick, nästan sprang med tårarna rinnande. Jag ignorerade huvudvärken, mensvärken och skoskavet som smärtade. Ilskan hade kunnat få mig att hålla på tills jag stupade. (Jag tränar och städar alltid som bäst när jag är arg.) Men jag vände snart hem. I min iver gick jag ut utan att klä mig efter årstid så det började bli kallt.
Vi pyntade i tystnad på varsitt håll. Ingen mysig julstämning här inte. Dagen blev förstörd.
|